För ett tag sen skaffade jag en profil på dejtingsida.
Bara den enkla meningen säger mycket mer än jag vill.

Det började som en kul grej, lite utmaning, hur många tycker om mig.
Jag gick in för att vara helt ärlig och lägga upp normala bilder på mig själv och ha en ärlig presentation av mig själv. Det gick väldigt bra, tydligen är jag poppis bland 50-åringarna, jag kanske har en min "dotters snygga mogna kompis" utseende. Inte vet jag. I vilket fall som helst så fördömmer jag +50 som raggar på -30.
Så är det.

Det som började som en kul oskyldig grej ändrades ganska snabbt.
Det blir en liten tävling. 7 mail idag, jag fick fan 11 igår, fan ingen vill ha mig.
23 besökare men ingen som skriver, hur misslyckad är jag?

Jag kom på mig själv med att börja anpassa mig, jag försökte ta bilder med mer smink, mindre smink, leende, allvarlig, sidleds, in med magen och ut med bröstet, stå på tårna, kisa med ögonen och in med rumpan.
Andas för i helvete inte, håll still..... och ta kort.

Så nu har vi ett foto där man ser ut som en döende guppy med lösfransar, låt oss gå vidare med personlighet.
Skriv aldrig att du är bisexuell! För kvinnor vågar inte ta kontakt om dem inte är i en atmosfär där dem kan vara ledare, lite "the queen oh bitchiness" och män vågar inte skriva för att om en kvinna vart där så har dem inget att komma med. Kvinnor vet vad kvinnor behöver.

Man ska vara glad, snygg, flirtig, omtänsksam, mystisk och äventyrlig.
Angelina Jolie och Jenniefer Aniston kombinerat.
Det tragiska är att hur mycket jag än föraktar det så anpassar jag mig verkligen, jag ändrar mig efter
vad jag tror folk vill ha, bara för att inte vara missanpassad. För att bli omtyckt och accepterad av en idiot i malmö som jag aldrig kommer träffa eller som jag förmodligen inte har något gemensamt med.
Bara säg att jag duger, jag är väl söt så här?

Varför gör vi så här? För jag vet att jag inte är den ända? Eller?