För ett tag sen skaffade jag en profil på dejtingsida.
Bara den enkla meningen säger mycket mer än jag vill.

Det började som en kul grej, lite utmaning, hur många tycker om mig.
Jag gick in för att vara helt ärlig och lägga upp normala bilder på mig själv och ha en ärlig presentation av mig själv. Det gick väldigt bra, tydligen är jag poppis bland 50-åringarna, jag kanske har en min "dotters snygga mogna kompis" utseende. Inte vet jag. I vilket fall som helst så fördömmer jag +50 som raggar på -30.
Så är det.

Det som började som en kul oskyldig grej ändrades ganska snabbt.
Det blir en liten tävling. 7 mail idag, jag fick fan 11 igår, fan ingen vill ha mig.
23 besökare men ingen som skriver, hur misslyckad är jag?

Jag kom på mig själv med att börja anpassa mig, jag försökte ta bilder med mer smink, mindre smink, leende, allvarlig, sidleds, in med magen och ut med bröstet, stå på tårna, kisa med ögonen och in med rumpan.
Andas för i helvete inte, håll still..... och ta kort.

Så nu har vi ett foto där man ser ut som en döende guppy med lösfransar, låt oss gå vidare med personlighet.
Skriv aldrig att du är bisexuell! För kvinnor vågar inte ta kontakt om dem inte är i en atmosfär där dem kan vara ledare, lite "the queen oh bitchiness" och män vågar inte skriva för att om en kvinna vart där så har dem inget att komma med. Kvinnor vet vad kvinnor behöver.

Man ska vara glad, snygg, flirtig, omtänsksam, mystisk och äventyrlig.
Angelina Jolie och Jenniefer Aniston kombinerat.
Det tragiska är att hur mycket jag än föraktar det så anpassar jag mig verkligen, jag ändrar mig efter
vad jag tror folk vill ha, bara för att inte vara missanpassad. För att bli omtyckt och accepterad av en idiot i malmö som jag aldrig kommer träffa eller som jag förmodligen inte har något gemensamt med.
Bara säg att jag duger, jag är väl söt så här?

Varför gör vi så här? För jag vet att jag inte är den ända? Eller?

Den här gången kanske det håller i sig =)

Vill i alla fall visa hur nya lägenheten ser ut!






'

Träffade underbara Sandra idag och pratade lite, när vi satt i bilen så sa hon " Jag blev så glad när jag såg dig för du ser ut att må så bra nu och du har ett leende som är äkta."
Det värmde i hjärtat att hon såg att jag faktiskt är riktigt tillfreds med mig själv och glad. På riktigt.
Sen nämnde hon något om att jag gått ner i vikt och det tog priset. Seglar på moln idag =)

Hon har såna naturliga komplimanger och så äkta, jag ska bli bättre på det.
Berömma mina vänner mer och uppskatta deras egenskaper och uppmuntra dem till att nå deras mål.
Idag är en jäkla bra dag och vi firar det med att umgås och dricka en öl.

Tänkte försöka mig på en comeback in i bloggvärlden igen.
Saknar mitt skrivande och har haft en total avsaknad av inspiration på sistone.
Den försvann igen samma ögonblick som jag började skriva.

Tänkte starta mitt första inlägg med en enkel presentation av mig själv för att underlätta för nya "läsare",
vänner som jag håller nära och självklart för att underlätta för vänner
man en gång känt som fortfarande är intresserad av mitt liv på avstånd.
Det är väl det som är magiskt med en blogg, man kan fortfarande hävda att man känner en person utan att behöva utstå dess sällskap.

Det är så svårt att beskriva sig själv, svårt att välja vilket sätt man vill skriva om sig själv.
Ska man välja att bara skriva en massa bra egenskaper och skriva dem bästa i kursiv eller kanske i fet stil så att
hela världen ser att det här är jag bra på.
Ska man skriva det i punkter, förstår folk vem jag är om jag skriver en radda med punkter om det som definerar mig eller behöver jag krydda till det, använda en annan färg på mina små ord som sammanfattar min person.

Tangenterna får ett liv, en puls medans jag trycker, funderar och försöker komponera något bra, något fantastiskt.
"Smatter" så låter pulsen. Smatter, smatter, smatter. Radera.
Gör om, gör rätt. Det duger inte.
Allting jag är och någonsin varit omvandlas till en godisskål av fina färger, äckliga smaker, konstiga konsistenser.
Jag letar igenom och smakar och provar, spottar ut och tar en ny.

Jag får ingen klarhet om vem jag är, och kanske är det charmen i allt, att gissa sig till vad som är bra och låta andra bevisa att man har rätt.
Så, nej jag har inget svar, ingen bra förklaring.
Jag kan ge er staplar, punkter och diagram men inget är rätt, för hela mitt väsen växer och allt jag är
förändras konstant.

Det är anledningen till att jag saknar mitt skrivande, anledningen till att jag saknar det hjärtskärande vackra i att
printa ner några få rader, jag vill fortsätta skriva, lära mig, förstå, utmana, hitta mig
och jag hoppas att ni vill vara med under utvecklingen.